Sound of silence

Sound of silence.
Maste ju fa skiten att leva upp till sitt namn.
Ar det ett svengelskt uttryck? Formodligen. Inte?
Am I losing my mind?
Pa vag.

PROF ANDREW (L)

HAD MY FIRST LECTURE BY AN AMERICAN PROFESSOR!!!!!!!!
IT WAS LIKE MUSIC TO MY EARS AND DESPITE THE FACT THAT IT WAS A 3-4 LECTURE I (ALMOST) MANAGED TO STAY ALERT DURING THE WHOOOOLE OF THE LECTURE.

This is why I should go to university in......Mississippi?

It didn't hit me until today. The reason, despite two years of trying, why it is IMPOSSIBLE for me to concentrate during my lectures. The most frustrating thing is that there is absolutely nothing I can do about it either (unless I want to move abroad and become a waitress?). Reason?
LISTENING TO BRITTISH OR SCOTTISH LECTURERS AND PROFESSORS IS THE MOST DULL THING IN THE WORLD!!!!!!!!

I'D RATHER LISTEN TO A FAT 59 YEAR OLD AMERICAN WOMAN LIST WHAT SHE HAS HAD FOR LUNCH AND DINNER SINCE 1978!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Honestly. This would never have happened to me in Texas.

God bless America.

vi fixart

Compulsive behaviour. 1000 inlägg ligger inte så nära ändå. Är ju egentligen ingen glashusmänniska. Eller så här jag det innerst inne. Kanske det är den egenskapen som gör sig synlig i form av bloggandet. Är typ fortfarande tonåring. Fortfarande fast i vemärjagvadvilljag-träsket. Inte lönt att försöka intala mig själv att läget är under kontroll. Läget kommer typ aldrig vara under kontroll. Kanske någonstans i närheten. Spelar inte någon större roll när man har någon att dela kaoset med. Som nu. När kaos typ kört slut på mig och min bättre hälft har fått avsluta racet åt mig. Förr var det liksom mamma och pappa som fick göra sånt. Om jag hade varit tvungen att avsluta det här så hade det väl varit genom att markera the end of an era. En livsstid som har gått alldeles för snabbt. Kan väl vända mig och undra över potentiella misstag. Som att flytta till Sverige. Att få gå på Beata-Imelda skolan i Lima med min kusin. Att flytta till Malmö. Och bosätta sig i jägersro. Att jag sökte IB. Och hamnade i fel klass. Och valde fel ämnen. Och valde fel universitet. Och fel utbildning. Och fel kompisar. Och fel jobb. Men jag gör inte det. Trots att de tankarna har slått mig minst en gång vid något tillfälle så är det ingenting jag har tänkt på sedan i december. För allt det där. De potentiella misstagen så att säga har kulminerat. Och det är enda anledningen till att jag kan ha en pissjävla dag på jobbet men ändå känna att det är NICE. Det här med att saker och ting händer av en anledning. Kanske är sant. Det enda jag vet är att där jag är nu är där jag kommer att vara i resten av mitt liv. Bli vuxen med världens bästa människa. Och det är väl där en ny era börjar. Fast den började egentligen för ett tag sedan.

Windsurfing, resa, glass, jogga, restaurang, disco, ecstacy

Fluffinsboken på sängen. Undrar om det ens är lönt att fortsätta intala sig själv att man en dag kommer ha kapaciteten att baka sånt skit. En (halv)skit dag på jobbet + This is England får världen att se så värdelös ut. Filmen hamna i min top 10 lista. Världen har tyvärr hamnat på min svarta lista. Hoppas att det bara är one of those days. Fast inte så lätt att undvika verkligheten. Eller bbc för den delen.

Känns för jävligt när man vet att skiten inte kommer ta slut. Det har typ bara börjat. Världen. @ a personal level: slita i minst 3 år till för att klara tentor som kommer gynna mänskligheten. Och vad kommer man få i gengäld? Lön. Och skit. Från folk som är trångsynta och otacksamma vars beteende speglar deras jävla problem. Inte får man göra något åt det heller. Och vaddå tycka synd om. Ta emot skit får man vänja sig vid. Le och säga att allt ska bli bra. Hålla allt inne. Och gråta bara för att någonting ska få komma ut i slutändan. Och skiten kommer aldrig ta slut. Lika bra att vara cynisk från början.